Väggen från Vetlanda

H65s damer har i tränaren Ola Månssons ögon, det starkaste målvaktsparet i Sverige. Veteranen Jannike Wiberg och Gry Bergdahl.

Gry har gjort en häftig resa och hon är ett lysande exempel på att handbollsspelare förtjänar bra förutsättningar. Från en position där hon delar av sista säsongen med OV Helsingborg var tredjemålvakt har hon nu etablerat sig som en av SHE bästa målvakter med silvermedaljen från i våras som sin starkaste merit.

Den ibland lite blyga småländskan gör sannolikt sin bästa säsongsinledning någonsin. Hon har gjort en rad stabila, bra insatser och hennes inhopp mot Sävehof är magiskt. Hon kan även stoltsera med fyra raka straffräddningar i EHF. Utkasten är med extrem precision och hon trivs bra hos serieledaren.

Född 1994 och uppväxt i den småländska metropolen Vetlanda. Staden är för mig mest förknippad med bandy, ja den riktiga varianten, på is.

Precis som många andra i svensk lagidrott höll hon på med flera bollsporter under uppväxten. Fotbollen kom först och på gräsplanerna insprängda i de djupa skogarna fick lagen se upp för forwarden som spelade vidare och sen gick på mål. För att hålla igång även efter fotbollssäsongen kom handbollen naturligt för henne och laget. Och handbollen var rolig.

Efter att ha varit med Vetlandas seniorer ett år dök möjligheten att träna och sen också spela med Sävsjö i allsvenskan. Då blev det dags att välja och valet var enkelt. Handbollen var roligast, kanske för att det gick så bra där. Det blev bara ett år i allsvenskan för Sävsjö och degradering.

Men det är länge sen och minnena är inte så tydliga från den tiden.

Innan Sävsjöäventyret, redan när det var dags för att börja gymnasiet kom frågan att flytta för handbollen men hon tackade nej. Hon kände att hon inte var redo för att flytta ensam till en ny stad. Men hon ångrade sig rejält efteråt.

Det blev flytten ändå, inför sista året på gymnasiet hörde OV Helsingborg av sig. Känslan att det var sista chansen och att hon skulle komma till handbollsmeckat Skåne drev flyttlasset söderut. OV Helsingborg var rejält uppskrivet året hon kom. Värvningarna av Anna Bardis och Maria Rademachers hemkomst lovade gott. Och den nya målvakten från Småland.

Klubben hade då som nu ambitioner, att ta sig upp till finrummet. Och det såg väldigt bra ut på försäsongen. Men luften gick ur och säsongen slutade i negativt kval.

”Vi trodde att det skulle bli lättare än det var, när man tror att det ska lösa sig för att man har bra spelare. Det är att få ihop en grupp också, och det lyckades vi kanske inte riktigt med.”

Det blev fem säsonger i OV, två negativa och två positiva kval med förluster mot Spårvägen och Hellton.

”Man måste vara bättre någonstans, för att man ska ta det där sista, att vinna den matchen, istället för att förlora.”

Det stora problemet var den stora omsättningen av spelare, bristen på kontinuitet.

”Jag tror aldrig vi förstod riktigt hur mycket det krävs runt om, inte bara att man är bra på handboll. Det krävs att alla är med och löper efter träning, varje gång, viktigt att alla gör jobbet för att det ska funka”

Vad kan du skicka med tillbaka, vad behöver svenska damsatsningar bli bättre på?

”Jag tror det krävs en stabil organisation som har tydliga visioner och mål, som de följer.

Som de tydligt står för det. Ge träningsmöjligheter för det är det som kommer locka spelare att stanna. Det behöver inte handla om pengar.”

Sen kom frågan, möjligheten i H65, att nå målet som funnits med henne, att få spela i den högsta serien.

”Jag visste att det var en jättebra träningsmiljö. Att jag hade chans att utvecklas, både i mitt handbollsspel och rent fysiskt. Att de spelade i Europa.”

Från negativt kval till Scandinavium.

”Jag visste inte vad det innebar men det var jävligt häftigt att vara med om det. Det var mäktigt att springa in där, titta upp mot Höörklacken.”

Inställningen är annorlunda nu, hon tror mer på det nu, känner sig tryggare. Det finns perioder när det går bra, nu är det så och hon njuter så länge det går bra. Sen pendlar det tillbaka och då är det tillbaka till gymmet och springa ännu mer. Hon tycker själv att hon utvecklas och gått framåt.

Vad är det som stämmer, vad är det som gör att H65 Höör är där de är?

”Vi har en trupp där alla vill framåt. Ska någon lyckas individuellt, ta sig dit de vill, så ska vi göra det som ett lag där vi är nu. Vi har jävligt kul tillsammans, en väldigt trygg grupp. Som trivs med att sitta på en flygplats i åtta timmar och tycker att det är kul.”

Vad är skillnaden att spela mot de ni mött nu i EHF kvalet och att spela mot Skuru eller Skövde?

”Det kan hända vad som helst när man spelar mot dem, det kan komma ett skott eller så är det någon som stegar. I Sverige är det mer, har man satt ett spel kör man det spelet. Det är mer avvaktade och förutsägbart.”

NFH gör i regel väldigt mycket mål, hur ska ni få stopp på dem?

Vi får slita som djur bakåt. Vi möter ett lag där det inte går att fokusera på Johanna Westberg, de har fem andra spelare som gör mål istället. Försöka få stopp på så mycket som möjligt.

Foto: Christoffer Borg-Mattisson
Gry Bergdahl I H65

Tre ta med sig hem.

Svensk handboll är förutsägbar, det är inget nytt och gäller många även om det inte gäller alla. Det är lite sävligt och man vet vad man får. ”If you want corn plant corn.”

Organisation, tydliga mål, som man följer, står för. Kan din klubb skriva under på det?

Europa är viktigt och det är kul att svenska klubbar satsar på de olika turneringarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.