Jag ville så mycket mer…

När hon spelade i Lugi var hon en av Sveriges högst rankade mittnior med landslagsplats, men knäskadan när hon kom till Lugi gav aldrig med sig.

Istället har det vuxna livet börjat på riktigt, utan handboll. Träning är för att man vill och det finns ingen fystränare som hägrar över passen. Nu klar med studierna finns istället jobb och boende i OV Helsingborgs domän, tillsammans med en av trotjänarna i just OV, klippan på linjen, Linus Nileskog.

Men resan började längre söderut. Uppväxten i Lund, de bodde på Gunnesbo och hon föddes in i en handbollsfamilj. Mamma och Pappa var tränare, syskonen spelade och det var inte så mycket att välja på. ”Handbollen var det vi sysslade med där ute.”

Från start var det den vita tröjan i Lundagård, sen gick föreningen ihop med H43 som tillsammans gjorde satsningen mot Eliten. Och resan bar, den bar hela vägen upp i finrummet, till elitserien. Fotbollen fanns också med en bit på vägen men sen blev det fult fokus på handbollen.

Vägen fram till ett seniorlag?

Vi var ett sammansvetsa gäng, vi var inte så många spelare, kanske femton. Vi reste mycket, cuper och turneringar, det är sånt jag minns nu. Jag tycker att handboll är så roligt, det var därför jag fortsatte. Att man kände att man utvecklades. Jag hade förebilder och ville spela i högsta ligan.

Förebilder var tjejerna i A-laget, landslagsspelare, Anita Görbicz och Bella Gulldén, även om det inte skiljer så många år mellan Ebba och Bella.

Var det naturligt att du blev mittnia?

Jag har alltid varit på nio meter, vänsternia och mitt. Jag spelade mycket tillsammans med Vanessa Tellemar och hon spelade vänster så det blev att jag blev mitt.

Pappa Kent är mer eller mindre en institution i skånsk handboll. Han följde också med som tränare från starten till elitserien. För både Ebba och storasyster Ellen.

Hur var det att ha pappa som tränare?

Det är väldigt speciellt men jag är uppvuxen med det och van. Det blir en tränarroll och en papparoll. Mycket har kretsat kring handboll men jag har aldrig sett det som ett problem.

På ledarsidan lyfter hon fram engagemanget som det viktigast. Att ansvariga är drivna och vill, att de älskar sporten. Att ha en blandning av både kunna fokusera på laget och även varje persons behov. Förmåga att få varje spelare motiverad, bra personkännedom.

Du gick från H43/Lundagård till Lugi, hur var det att dra på sig vinrött?

Det var en speciell känsla. Det var mer rivalitet i ungdomsåren, laget man ville slå och hatade att förlora mot. Sen på seniornivå var det tydligare att det var Lugi som var topplaget. Många påtalade att det var Lugi man gått över till.

Jag gillar när matcherna går i idrottshallen.

Det tyckte vi också. Det är ganska stor skillnad mot att spela i arenan. Det känns intimare och en bättre arena, iaf för damlaget.

Kulturen på högsta nivån?

Man känner ett visst ansvar. Man vill dra sitt strå till stacken, komma i tid till träningar, respektera de andra. Det har man vuxit upp med, att man ska göra sin träning. Att det förväntas av en, alla strävar efter att nå högre och framåt.

Men resan i Lugi blev tuff…

Jag gick dit för att jag ville utvecklas ytterligare, ta ett steg till men jag började direkt med en korsbandsskada. Sen blev det aldrig riktigt bra efter det. Jag har haft skitskador efter men det, det ville sig inte.

Hur var det att ta beslutet?

Jag hade fått reda på det under sommaren, att det inte såg så bra ut. Jag hade velat mycket fram och tillbaka om jag ändå skulle försöka köra en omgång rehab igen men sen kände jag att jag orkar inte. Det var ett beslut som växte fram. Det var jobbigt att ta det.

Handbollen har varit en jättestor del av mitt liv. Jag har spelat i nästan tjugo år. Det ger ju så mycket tillbaka.

Hur har klubben agerat?

Jag har fått all hjälp jag behövt, medicinskt, undersökningar och sjukgymnastik. Det är mer bara att jag inte fick rätt på det själv. Att man aldrig får det så bra som man vill.

Rösten bryter lite när vi pratar om skadan, att det som kunde bli nu är borta.

Jag stod och stampade med mina skador, det blev aldrig den utveckling jag hade hoppats på. Jag önskar att jag hade fått ut mer och presterat bättre under den tiden jag varit där. Jag ville så mycket mer.

När du kom upp hade ni ett väldigt namnkunnigt lag och många är etablerade på hög nivå idag. Nu är laget mer beroende av unga spelare.

De har blivit lite plantskola, många utvecklas väldigt mycket och får anbud att ta ett kliv till. Klubben har fostrat bra elit- och landslagsspelare. Har man kapaciteten och är redo för det, men samtidigt är det farligt att släppa upp för tidigt. Det är en svår balansgång.

Varför är Lugi så ungt?

Lugi har en förmåga att knyta an talanger som man anser kommer utvecklas. När de sedan går utomlands får man börja om hela tiden. Överlag så är elitserien ganska ungt.

Dragan Brljevic som tränare.

Han är rak men också väldigt omtänksam. Det kan bli hårt vid tillfällen, han kan ryta ifrån och säga till. Han är duktig på det individuella, att se det lilla.

Vad skulle Lugi behöva göra för att komma tillbaka till finalerna?

Det är en svår fråga, man kanske saknar de rutinerade äldre spelarna. Att kunna jobba långsiktigt med samma trupp inte behöva börja om varje år, behålla stommen och bygga på.

Vi har inte haft den största truppen. Det kanske blir i längden att man inte håller hela säsongen ut.

Vad kan man göra för att föreningar ska få med fler, längre upp i åldrarna?

Skapa förutsättningarna. Att försöka behålla glädjen. Det kommer in så himla mycket mer i de åldrarna som lockar. Kunna erbjuda någonting för alla, både bredden och elitsatsningen. Att få spela för att det är roligt, inte börja den här elitsatsningen så tidigt. Många som skulle utvecklas senare faller bort.

När jag tog beslutet kände jag att jag ville ha ett break från allt.

Det är mycket möjligt att jag hittar tillbaka men det får jag se i framtiden.

Nu finns ett annat liv, inte lika inrutat och med mycket mer egen tid…

En stor del av ansvaret för Lugis speluppbyggnad ligger istället på en av hennes lagkompisar i Lugi, Melissa Petrén.

Melissa om Ebba:

Spelaren

Spelförståelse och blick för spelet. Hon var väldigt driven, på träning och match. Bra på att sätta sina medspelare i lägen samtidigt som att hon alltid var ett hot själv med sina skott från golvet.

Ledaren

Hon växte fram till en ledare i vårt lag och med sin ålder var hon väldigt viktig och bidrog med rutin. En central roll i vårt försvarsspel och betydde mycket för det.

Personen

Hon är lugn, positiv och nära till skratt. Väldigt lyhörd både på och utanför planen. Hennes lugn var även viktig för oss på planen och spred sig ofta där.

Minnen?

Spelade med Ebba i 2-3 år så vi har många minnen från matcher osv. Men när jag tänker på Ebba så tänker jag gärna på vilken krigare hon var som aldrig gav upp trots skador som kom i vägen för henne. Hon var verkligen driven och gav alltid 100%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.